Ortnamn

När vi för över trettio år sedan i Hbl såg att en tomt på Hepmo är till salu funderade vi på kommunens namn: ett kort och klingande Iniö med en konsonant och tre vokaler av vilka två i:n. Dessutom lät namnet på något sätt finskt trots att vi visste att orten är kraftigt svenskspråkig.

En av våra vänner berättade vad han hade hört. Den svenska kungen skulle ha skickat brottslingar, krigsfångar och s.k. löst folk in i ön. Den historien finns också på nätet där det nämns att kungen skulle ha varit Gustav Vasa. Mig veterligen finns det dock inte några historiska belägg för tankegången.

Av en händelse råkade jag på nätet på skriften Finlandssvenska bebyggelsenamn där också Iniö finns upptaget och dessutom några andra orter. I Iniö skärgårdskommuns historia från 1982 tas också upp ortnamn. Den här sammanställningen har inte som ambition att vara en vetenskaplig uppsats utan är en amatörs tolkningar av texterna i ovan nämnda verk och några egna funderingar.

Tre av huvudöarna har namn vilkas namn ursprungligen kommer från finskan, nämligen Kolko, Keistö och Jumo. Man antar att namnen gavs av finnar som i början av 1000-talet vistades tillfälligt i trakten som jägare och fiskare. De svenskspråkiga befolkade Iniö på 1100–1300-talen och övertog sedan dessa namn.

INIÖ

Äldre belägg: Jnnieboll 1463, Jinnie 1464, Ynio sokn ca 1526, Jniå 1539, Ynio och Iniå 1540. Iniö förekommer i handlingar 1542.

En teori är att ordet kommer från jänis (jänö, min tolkning, på svenska hare) och ina, som är ett slags not. Namnet kan också komma från det estniska Injo, ett ånamn. Det är inte heller uteslutet att namnet till en början var ett personnamn, t.ex. en förkortad form av påvenamnet Innocentius som var ett inte så ovanligt förnamn.

Ortnamn som slutar på ö eller ön är vanliga i skärgården. Det betecknar större öar där man kunde idka jordbruk och låta boskap beta. Även socknar och byar kunde få slutleden. Vissa namn som slutar på ö är inte äkta ö-namn utan något som språkvetarna kallar för skrivarrationaliseringar eller av finskt ursprung med slutvokal.

JUMO

Äldre belägg: Jwymo 1540, Juimo 1542, Joemabij 1555

Slutleden -mo härstammar sannolikt från finskans -maa (land, större ö). Dylika -mo/-maa förekommer i närmare 30 ortnamn. Förleden Ju kan komma från ett förnamn, exempelvis Johannes. Det svenska mo är också en möjlighet.

KEISTIÖ

Äldre belägg: Kestöö 1484, Keyste 1540, Kaijsto 1557, Keiste 1567

Kivistö och Koivisto har varit uppe till diskussion men förkastats. Antagligen är namnet inte en sammansättning med svenska -ö på slutet utan vi har här igen finska -iö. Ett samband kan finnas med bynamnet Kaisti i S:t Karins, likaså Paimio (Pemar).

KOLKO

Tidigare belägg: Kolcko 1540, Kolcka holm 1563

Med finska kolkka avses branta bergsformationer eller klippholmar. Den svenska motsvarigheten är klobb vilket överensstämmer med den lokala geografin.

SÖDERBY OCH NORRBY

Äldre belägg: Södherby 1540, Norrbinia 1496, Norreby 1540

Namn slutande på by förekommer i hela Norden och områden utanför Norden som koloniserats av nordbor. Efterleden härstammar från vikingatiden och är kanske ännu äldre. Betydelsen är bebyggelse med en eller flera gårdar.

LÅNHOLM

Äldre belägg: Lahdenholm 1700

Belägget ovan hänvisar till att lån har ett samband med finska lahti (vik). Det kan också ha varit fråga om en holme som lånats ut t.ex. som betesmark. Lån eller låne har betytt förstuga eller rummet mellan halmladan och fähuset. Lån betyder även lada. Adjektivet luden syftar på frodig växtlighet.

Holmarna har i varit skogsbevuxna med möjlighet till bete och höbärgning.

ÅSELHOLM

Tidigare belägg: Ååsleholm 1539, Osleholm 1543

Åselholm härstammar högst sannolikt från det fornnordiska mansnamnet Asel. Även Torsholma på Åland torde ha hedniskt ursprung. Bl.a. Helgö torde härstamma från den katolska tiden.

HEPMO
Man kan spekulera att namnet ursprungligen var Hepomaa (hevonen/hepo = häst) och användes som betesmark. Men det här är alltså bara en gissning.